23:29:35
Det blev mycket...
på en och samma kväll för stackars Angus. Eftersom det var en fin sensommarkväll som man gärna ville tillbringa utomhus ringde jag Eva nere i byn och frågade om vi äntligen skulle kunna presentera våra hundar för varandra. Eva hade sådan otur att hon bröt foten i vårvintras och det har bara krånglat för henne. Men nu är hon äntligen färdig rehabiliterad och har börjat jobba igen. Förut gick vi i skogen tillsammans om våra jobbtider stämde och nu skulle vi ju kunna börja med promenaderna igen. Eva har en fin duktig Working Kelpie som heter Buck.
Vi gick ut på stubbåkern bredvid Evas hus och hundarna fick lära känna varandra. Tyvärr luktar Angus löptik då Lucy lägligt passade på att börja löpa då hon är här på familjens semester. Så Buck blev lite för "kär" i Angus emellanåt men Angus brydde sig inte om det och Eva sa åt sin hund när det hände. Kul hade dom iallafall när dom sprang på åkern.
Angus fick läskiga ögon av blixten...
Plötsligt small ett skott från skogen och jag visste på en gång att det var Anders som skjutit säsongens första bock. Vi skyndade oss tillbaka till bilen för jag hoppades att Angus kunde få spåra från skottplatsen till där bocken lagt sig. Men Anders ringde och sa att skottet tagit så bra att bocken dog knall fall på stället. TYPISKT! Hur ofta händer det...?
Vi åkte iallafall hem och jag åkte upp till skogen med Trixa istället som skulle få spåra rådjuret från där han kommit i skogen till skottplatsen. Eftersom Angus bara ska söka efter skadat vilt fick Trixa lite träning och mentalaktivitet istället.
Vi drog fram rådjuret till bilen och åkte den lilla biten hem ( ca 500 m). Egentligen väger inte rådjur så mycket men dom är väldigt otympliga att släpa över stock och sten. Väl hemma släppte jag in Trixa och lät Angus komma ut för att bekanta sig med det döda rådjuret. Angus tyckte det var jätteläskigt och sprang till husse som stod en bit ifrån och pratade med grannen. Efter lite övertalning kom han till slut självmant fram och nosade på rådjuret.
Angus och jag var med när Anders tog ur rådjuret och då minsann kom matvraket Angus på att rådjur gick att äta. Då försvann rädslan genast! Jag tog med alla inälvor in till köket och hundarna flockades tiggande runt mig. Alla fick en liten smakbit sedan åkte det in i kyskåpet för jag tänkte koka det i morgon bitti och sedan frysa in i små portioner. Till och med lilla mamman Daisy krafsade frenetiskt på dörren i gäst/valp rummet när hon kände doften av rått kött. När jag släppte ut henne i köket trängde sig denna lilla väna varelse, som man knappt kommer ihåg att hon finns, främst av alla och hon såg ut som en utsvulten varg i blicken.
En riktig jakthund har blodstänk på nosen! ;))
Angus var helt slut efter denna händelserika kväll. Jag fick nästan tvinga med honom ut på sista kvällsrastningen. Det tar på krafterna att vara jakthund då man bara är 4,5 månader!
Vi gick ut på stubbåkern bredvid Evas hus och hundarna fick lära känna varandra. Tyvärr luktar Angus löptik då Lucy lägligt passade på att börja löpa då hon är här på familjens semester. Så Buck blev lite för "kär" i Angus emellanåt men Angus brydde sig inte om det och Eva sa åt sin hund när det hände. Kul hade dom iallafall när dom sprang på åkern.
Angus fick läskiga ögon av blixten...
Plötsligt small ett skott från skogen och jag visste på en gång att det var Anders som skjutit säsongens första bock. Vi skyndade oss tillbaka till bilen för jag hoppades att Angus kunde få spåra från skottplatsen till där bocken lagt sig. Men Anders ringde och sa att skottet tagit så bra att bocken dog knall fall på stället. TYPISKT! Hur ofta händer det...?
Vi åkte iallafall hem och jag åkte upp till skogen med Trixa istället som skulle få spåra rådjuret från där han kommit i skogen till skottplatsen. Eftersom Angus bara ska söka efter skadat vilt fick Trixa lite träning och mentalaktivitet istället.
Vi drog fram rådjuret till bilen och åkte den lilla biten hem ( ca 500 m). Egentligen väger inte rådjur så mycket men dom är väldigt otympliga att släpa över stock och sten. Väl hemma släppte jag in Trixa och lät Angus komma ut för att bekanta sig med det döda rådjuret. Angus tyckte det var jätteläskigt och sprang till husse som stod en bit ifrån och pratade med grannen. Efter lite övertalning kom han till slut självmant fram och nosade på rådjuret.
Angus och jag var med när Anders tog ur rådjuret och då minsann kom matvraket Angus på att rådjur gick att äta. Då försvann rädslan genast! Jag tog med alla inälvor in till köket och hundarna flockades tiggande runt mig. Alla fick en liten smakbit sedan åkte det in i kyskåpet för jag tänkte koka det i morgon bitti och sedan frysa in i små portioner. Till och med lilla mamman Daisy krafsade frenetiskt på dörren i gäst/valp rummet när hon kände doften av rått kött. När jag släppte ut henne i köket trängde sig denna lilla väna varelse, som man knappt kommer ihåg att hon finns, främst av alla och hon såg ut som en utsvulten varg i blicken.
En riktig jakthund har blodstänk på nosen! ;))
Angus var helt slut efter denna händelserika kväll. Jag fick nästan tvinga med honom ut på sista kvällsrastningen. Det tar på krafterna att vara jakthund då man bara är 4,5 månader!