10:44:16
I väntans tider...
Idag är Daisy på dag 58 från första parningsdagen. Rent teoretiskt kan det bli valpar när som helst. Men jag tror det blir till helgen. Hoppas bara inte på lördag då vi får besök från Madelene och hennes barn Saga och Simon som kommer för att lämna Pixie och Myrra här. Dom ska åka på semester och jag bad om att få rå om hundarna under tiden. Ibland känns det som jag längtar ihjäl mig efter mina foderhundar som alla växt upp här och bott olika länge här.
Tänk att det här pirret, förväntan, aldrig försvinner när man väntar på valpning. Det är lika spännande och jag är lika orolig och rädd varje gång att det ska hända tiken något. Valparna är ju naturligtvis också viktiga men tiken är prioritet ett. Och jag älskar adrenalinpåslaget när man märker att tiken börjar öppningsskedet. När väl krystvärkarna kommer är jag totalt fokuserad på tiken och det känns som om vi vore ett. Lättnaden och glädjen när valpningen är över och man ligger där bredvid valplådan och beundrar dom små nyfödda liven är obeskrivlig!
Fick ett vykort igår från ett äldre par från Värmland som har en valp efter Pixie. Dom har inte anammat det här med datorer utan skickar brev, vykort eller ringer ett par gånger om året. Vykortet hade vackra blommor på framsidan och det stod: " Hej Ulrica. Skickar här en hälsning från världens snällaste underbaraste, gulligaste hund Kim. Skickar kort på honom senare. Hälsningar kram från ......"
Man blir rörd....
Nu är det snart semester igen men låtsas att det är det hela tiden. Städningen här hemma är minimal nu under sommaren. Det hinns med i höst... Den här sommaren har jag verkligen bara kopplat av och varit riktigt lat. Trädgården är inte heller i samma skick som det brukar. Rabatten på framsidan är bara rensad två gånger och det var länge sedan. Ska gräva om den ändå till hösten så jag låter ogräset frodas och väljer att bara se blommorna. Tur jag har Anders som klipper gräsmattorna på framsidan och går med trimmern så inte hela trädgården växer igen.
I kväll är det dags att jobba igen efter två dagars ledighet. Känns bra det med eftersom man har det jobb man har. Inte speciellt glamouröst arbete men ack så viktigt och givande. Att vara undersköterska på ett vårdboende är både tungt och slitigt men man känner att man ger något och även om man inte alltid får ett tack känner man sig värdefull. Sedan har man vårdtagare som varje kväll tackar för dagens arbete och önskar en välkommen nästa dag. Det värmer i hjärtat!
Tänk att det här pirret, förväntan, aldrig försvinner när man väntar på valpning. Det är lika spännande och jag är lika orolig och rädd varje gång att det ska hända tiken något. Valparna är ju naturligtvis också viktiga men tiken är prioritet ett. Och jag älskar adrenalinpåslaget när man märker att tiken börjar öppningsskedet. När väl krystvärkarna kommer är jag totalt fokuserad på tiken och det känns som om vi vore ett. Lättnaden och glädjen när valpningen är över och man ligger där bredvid valplådan och beundrar dom små nyfödda liven är obeskrivlig!
Fick ett vykort igår från ett äldre par från Värmland som har en valp efter Pixie. Dom har inte anammat det här med datorer utan skickar brev, vykort eller ringer ett par gånger om året. Vykortet hade vackra blommor på framsidan och det stod: " Hej Ulrica. Skickar här en hälsning från världens snällaste underbaraste, gulligaste hund Kim. Skickar kort på honom senare. Hälsningar kram från ......"
Man blir rörd....
Nu är det snart semester igen men låtsas att det är det hela tiden. Städningen här hemma är minimal nu under sommaren. Det hinns med i höst... Den här sommaren har jag verkligen bara kopplat av och varit riktigt lat. Trädgården är inte heller i samma skick som det brukar. Rabatten på framsidan är bara rensad två gånger och det var länge sedan. Ska gräva om den ändå till hösten så jag låter ogräset frodas och väljer att bara se blommorna. Tur jag har Anders som klipper gräsmattorna på framsidan och går med trimmern så inte hela trädgården växer igen.
I kväll är det dags att jobba igen efter två dagars ledighet. Känns bra det med eftersom man har det jobb man har. Inte speciellt glamouröst arbete men ack så viktigt och givande. Att vara undersköterska på ett vårdboende är både tungt och slitigt men man känner att man ger något och även om man inte alltid får ett tack känner man sig värdefull. Sedan har man vårdtagare som varje kväll tackar för dagens arbete och önskar en välkommen nästa dag. Det värmer i hjärtat!