19:39:26
Novembermörker
Över halva november har gått och inte en snöflinga synts till. Knappt några frostnätter heller. Ibland när jag kör till jobbet känns det som att åka i underjorden. Dimma, svarta nyplöjda åkrar med gråbrun inramnig. Fy sjutton!
Men det här är Anders bästa årstid. Det är ju jaktsäsong! Just nu sitter han och äter middag någonstans i Hallands inland med Hobbes uppfödare Per Sjöholm och en massa andra gubbar. Det är Drever SM-2011 i morgon och Per har kvalificerat sig dit med sin duktiga drevertik Ida. På Länskampen tog Ida tre första pris och ett andra pris. Det är nästan omöjligt för en hund att få och den som klarar det har kvaliteer utöver det vanliga. Så nu hoppas Anders på att Per ska ta en kull på Ida så han också kan få en stjärna.
Min "stjärna" har kommit i någon slags förpubertet. Angus har fått selektiv hörsel, småskvätter i skogen (men lyfter inte på benet ännu), är mycket mer självständig, samarbetar med Fonzie och hittar på en massa bus eller rymmer tex till grannen och springer "långrundor" i skogen, och när vi tränade på Örebro Bk igår var alla dofter på appellplan väldigt intressanta. Jag tycker det här är jättespännande. Angus har ju varit en otroligt lugn samarbetsvillig valp. Nu ska vi genom nästa fas och det är då det visar sig om jag är en trygg konsekvent ledare som han ser upp och litar till. Det är som med tonåringar i den här åldern. Lagom mycket gränser, lagom mycket frihet och massor av kärlek!
Det här med att sticka iväg i skogen utom synhåll tycker jag inte om. Dels för att hundar enligt lag inte får springa hur som helst och störa/skada vilt och dels för att vi bor mellan två reproducerande vargrevir. Hasselforsreviret och Kilsbergsreviret. I och med att vargfamiljerna blir större kommer ungvargar få ge sig av till andra marker. Vi har då och då vargobservationer inte långt hemifrån och hur många vargar går förbi här utan att någon ser dom?
Jag börjar bli riktigt orolig! Vargar ska naturligtvis ha en självklarplats i vår svenska fauna. Men jag vill inte att dom äter upp mina hundar! Svår kombination!
I förrgår hade vi fint besök här av Tillpix Mayan Mystica "MAYAN" och hennes matte Fotograf Maria Eberfors. Dom är här ibland och njuter av att få följa med på en skogspromenad tillsammans med "tjocka släkten". Mayan har varit här så mycket sedan hon var valp så när dom svänger in på våran väg, vid Folkskolan, skriker hon av förväntan. Och sedan vet hon inte hur fort hon kommer in och då är hon på ett kick en hund i flocken. Hundar är roliga!
Maria tog fina bilder på vovvarna och här får ni ett smakprov på dom skitiga blöta "skogsmurvlarna".
Syskonen Mayan, Sallie (som vi var hundvakt åt), Fonzie och Mamma Tilly.
Bästa Angus visar Maria hur man apporterar!
Men det här är Anders bästa årstid. Det är ju jaktsäsong! Just nu sitter han och äter middag någonstans i Hallands inland med Hobbes uppfödare Per Sjöholm och en massa andra gubbar. Det är Drever SM-2011 i morgon och Per har kvalificerat sig dit med sin duktiga drevertik Ida. På Länskampen tog Ida tre första pris och ett andra pris. Det är nästan omöjligt för en hund att få och den som klarar det har kvaliteer utöver det vanliga. Så nu hoppas Anders på att Per ska ta en kull på Ida så han också kan få en stjärna.
Min "stjärna" har kommit i någon slags förpubertet. Angus har fått selektiv hörsel, småskvätter i skogen (men lyfter inte på benet ännu), är mycket mer självständig, samarbetar med Fonzie och hittar på en massa bus eller rymmer tex till grannen och springer "långrundor" i skogen, och när vi tränade på Örebro Bk igår var alla dofter på appellplan väldigt intressanta. Jag tycker det här är jättespännande. Angus har ju varit en otroligt lugn samarbetsvillig valp. Nu ska vi genom nästa fas och det är då det visar sig om jag är en trygg konsekvent ledare som han ser upp och litar till. Det är som med tonåringar i den här åldern. Lagom mycket gränser, lagom mycket frihet och massor av kärlek!
Det här med att sticka iväg i skogen utom synhåll tycker jag inte om. Dels för att hundar enligt lag inte får springa hur som helst och störa/skada vilt och dels för att vi bor mellan två reproducerande vargrevir. Hasselforsreviret och Kilsbergsreviret. I och med att vargfamiljerna blir större kommer ungvargar få ge sig av till andra marker. Vi har då och då vargobservationer inte långt hemifrån och hur många vargar går förbi här utan att någon ser dom?
Jag börjar bli riktigt orolig! Vargar ska naturligtvis ha en självklarplats i vår svenska fauna. Men jag vill inte att dom äter upp mina hundar! Svår kombination!
I förrgår hade vi fint besök här av Tillpix Mayan Mystica "MAYAN" och hennes matte Fotograf Maria Eberfors. Dom är här ibland och njuter av att få följa med på en skogspromenad tillsammans med "tjocka släkten". Mayan har varit här så mycket sedan hon var valp så när dom svänger in på våran väg, vid Folkskolan, skriker hon av förväntan. Och sedan vet hon inte hur fort hon kommer in och då är hon på ett kick en hund i flocken. Hundar är roliga!
Maria tog fina bilder på vovvarna och här får ni ett smakprov på dom skitiga blöta "skogsmurvlarna".
Syskonen Mayan, Sallie (som vi var hundvakt åt), Fonzie och Mamma Tilly.
Bästa Angus visar Maria hur man apporterar!