Livet i Granhammar

Nyligen på skogspromenaden vittrade jag in en grankotte och kastade ut den en bit från stigen i smyg. Kallade in Angus och skickade ut honom på ett sök. Dom andra hundarna brukar vara totalt ointresserade av våra små övningar i skogen annars skulle jag aldrig leka med Angus så här. Angus gick för långt ut och började söka av. Då kommer Fonzie från "ingenstans" och går ut och söker närmre stigen. Man ser direkt när han får doften av kotten i näsborrarna och han stannar upp direkt, tar kotten i munnen och springer stolt till mig! Fonzie får jättemycket beröm och sedan tar jag kotten försiktigt ur munnen och byter med godis. Fonzie är ju ingen "riktig" apportör så han behöver nog mer än beröm.

Angus blev ju lite konfunderad över händelsen i skogen så jag tänkte att han också skulle få jobba lite när vi kom hem. Kastade ut tre dummies i dungen bredvid huset. Hämtade ut Angus som var insläppt i huset. Skickade honom på ett sök och han sökte av med både fart och intensitet och kom in med två dummies, en och en naturligtvis.  Den tredje visste jag var den låg så jag skickade honom på den som om den var en dirigering. Angus gick rakt ut och på dummien direkt! Vilken kille! Vi har inte tränat apportering på flera månader....

Sedan var jag tvungen att prova om Fonzie verkligen fattade det här med apportering eller om det bara var slumpen/tur att han sökte av och levererade in kotten till mig. Så jag tog med Fonzie ut med ett gammalt märgben. Bäst att ta något som är värdefullt första gången. Jag gjorde som man brukar i början, alltså satte Fonzie och kastade ut benet en liten bit i dungen. Skickade ut honom på sök och efter lite krånglande då han nog inte riktigt förstod vad jag ville, hittade han benet och kom in med det till mig. Han fick jättemycket beröm men nu lät jag honom ha kvar benet och han fick stolt bära med sig det in.

Så nu har jag två apportörer! Den ena, Fonzie, är till och med självlärd! Tänk vad smarta hundar är!